Festival hel enkelt.

Jag saknar stövlarna, att dansa i lerpölar i regnet och att stå i en överfylld publik och dansa som aldrig förr. Jag saknar att glömma bort ens vanliga liv medans man är där och att träffa nya och spontana människor som förgyller ens vecka.
Jag saknar hur människor från alla delar i Sverige kommer tillsammans och bara är. Bara njuter av stunderna och taggar inför galna äventyr hela nätterna, att sno tält och att nästan all jävla mat man äter är den gooodaste nånsin. (brorsans kebab ♥)
Jag saknar att lära sig nya ölspel och andra roligheter av folk från hela Sverige. Jag saknar Red Bull silence party och att kunna springa runt vars som hellst och bara dansa. Sen saknar jag att kunna slå sig ner vid vilket camp som helst utan att någon bryr sig, för det bara är kul med nytt folk.
Jag saknar kroppsmålningarna, när jag får sitta på folks axlar under spelningarna för att kunna se och att få rysningar från musiken för allt är så bra. Cheeseburgarna för 10kr på McDonalds saknar jag också, att dra dit när morgonen kommer och dom andra går och lägger sig.
Jag saknar att vaxa folks ben och dra iväg dom i deras tält till andra sidan campigen medans dom däckat eller att vara två stycken i en morphsuit. Jag saknar musiken, känslan, busigheterna, campen och att sitta på en grässlätt fylld av tält när solen går upp och blåsa såpbubblor oskyldigt när vakterna kommer efter en.
 
 
Jag saknar allt som har med festival livet att göra. Går inte att förklara hur mycket jag längtar efter sommaren 2013 och nya festival minnen.  För det är fan det bästa för mig. Hade kunnat bo på en festival, allt är ju så jävla underbart härligt.
 

Om du bara visste.

 
Där hade vi inte träffat varandra på nästan två veckor. Jag kommer ihåg hur du hade räknat dagarna också, ååh finis. Sen när jag väl fick träffa dig, då du kramade mig. Jag kommer aldrig glömma bort den kramen. Hur du verkligen lyste upp först när du såg mig, och ditt hår var sådär halvruffsigt och fint. Sen när du kramade om mig så höll du bara kvar, sådär som du alltid gjorde. Då kände jag mig verkligen som lyckligast och tryggast i världen. Det gjorde jag alltid i din famn. Vi stod där i säkert två minuter och bara kramades, du hade din mysiga marinblå kofta som du alltid lånade till mig, ditt vita linne, dina blåa jeans och dina gympisar. Jag sa att jag hade saknat dig pudde, och du sa att du hade saknat mig också.
 
Jag hade gjort vad som helst för att fara tillbaka till dom där två minutrarna.
För just den där kramen, den var så jävla värdefull.

Välkommen till min nya blogg!

vilken färg äre vavvavavavavavvavava


RSS 2.0