Fiffi

 

Där hade vi inte träffat varandra på nästan två veckor. Jag kommer ihåg hur du hade räknat dagarna också, ååh finis. Sen när jag väl fick träffa dig, då du kramade mig. Jag kommer aldrig glömma bort den kramen. Hur du verkligen lyste upp först när du såg mig, och ditt hår var sådär halvruffsigt och fint. Sen när du kramade om mig så höll du bara kvar, sådär som du alltid gjorde. Då kände jag mig verkligen som lyckligast och tryggast i världen. Det gjorde jag alltid i din famn. Vi stod där i säkert två minuter och bara kramades, du hade din mysiga marinblå kofta som du alltid lånade till mig, ditt vita linne, dina blåa jeans och dina gympisar. Jag sa att jag hade saknat dig pudde, och du sa att du hade saknat mig också.

 

Jag hade gjort vad som helst för att fara tillbaka till dom där två minutrarna.

För just den där kramen, den var så jävla värdefull.